...
Vi kan nu konstatera att jag visst blev vaccinerad ändå. Aj aj aj min stackars arm.
Och bara värre blir det. Men ändå glömmer jag bort det hela jävla tiden och fäktar med armen som nån liten karate kid, vilket resulterar att jag skriker rakt ut varje gång. Jag ser inte fram emot natten om man säger så.
Vart är min man som ska ta hand om mig i sånna här svåra stunder i livet?
Kommentarer
Trackback
